Parkinsonjournalen_1_2025

KRÖNIKA

Jag längtar efter en ny rehabilitering

I januari 2013 genomgick jag min stora DBS ope ration (Deep Brain Stimulation) som definitivt höjde min livskvalitet med 100 procent. Nu hade det gått ett och ett halvt år och jag var lite trött och sliten. Vid mitt årliga läkarbesök tog jag upp min brist på ork, att jag behövde komma igång med träning. Jag har ju tränat i hela mitt liv så jag mådde inte bra av att sitta stilla. – Vi kanske ska skicka dig på rehab, föreslog den gode doktorn till min stora glädje. Rehabilitering… vilket vackert ord. Det inger hopp och förväntan och jag såg mig själv som välträ nad och betydligt friskare när jag kom hem igen. Nu skulle jag bara bestämma vart jag ville åka. Om jag valde att vara kvar i Stockholm så bodde man hemma, var bara på rehab på dagtid. Som att gå till job bet ungefär. Booring. Jag ville bo kvar på stället så jag kunde koncentrera mig på… mig. Jag fastnade för två alternativ, Vintersol på Tene riffa och Sommarsol i Vejbystrand. Teneriffa, dit ville jag, hade ps-polare som varit där och de var lyriska. JAG SÖKTE FAST jag egentligen visste att jag skulle få nobben. Mycket riktigt. Jag har SLE, en bindvävssjuk dom som gör att jag inte tål solen vilket min läkare bestämt påpekade. Det var bara att bita i det sura äpplet, det gjorde inte så mycket, Sommarsol verkade också passa mig bra. Det var som att checka in på hotell. Jag fick ett stort dubbelrum så att anhöriga kunde hälsa på. Maken kom och vi var i Köpenhamn över en helg. Det fanns ett gym som jag kunde använda mig av när jag ville mellan de planerade träningarna med en sjukgymnast. Där fanns en inomhuspool där vi hade vattengym pa, cyklar att låna om man ville ut och se sig omkring eller cykla till havet och bada. Sist men absolut inte

minst måste jag nämna maten. Den lagades från grunden av en riktig kock och den var jättegod. Där fanns också en neurolog som var anträffbar tre dagar i veckan. Som ni kanske förstår var det tre helt fantastiska veckor jag tillbringade på Sommarsol. TVÅ ÅR SENARE var det dags igen men tyvärr fanns inte Sommarsol med i leken längre. Det blev dagre

Nu är det snart tio år sedan … Undrar om det inte är dags för en rehabperiod. ’’

hab på Frösundavik i Stockholm. Jag var på jobbet klockan 9–11, sedan åkte jag ut till Frösunda och var där till 16. Även om det inte var något fel kändes det stressigt och halvdant.

I och med att jag jobbade halv tid under hela rehabperioden, tre veckor även här, blev det lite stressigt. Det bästa med de veck orna var att jag fick gå i parkinsonskola och träna med

jättebra sjukgymnaster. På Frösunda blev vi också ihoptussade i grupper så man hade alltid någon att bolla med. Lotta, Gunilla och Birgitta var där av samma anledning som jag och vi blev som en liten gemenskap. Att ha någon att träna med, att äta lunch och gå på parkinsonskolan med gjorde det hela mycket roligare än att vara ensam. Nu är det snart tio år sedan och

nog känner jag mig lite trött och sliten. Undrar om det inte är dags för en rehab period. Vad säger du Lotta, ska du följa med?

Annika Laack Krönikör i Parkinsonjournalen

NR 1 2025 PARKINSONJOURNALEN 23 NR 3 2023