Parkinsonjournalen_2_2024

KRÖNIKA

Tack för att jag fick ett nytt liv!

H är sitter jag i köket, nyladdad och rörlig. Annat var det för några veckor sedan när jag inte kunde förstå varför jag var så stel eller varför rump- och benvärken kommit tillbaka så fort, över en natt bara. Kan det vara batteriet till DBS-kontrollen som spö kar tänkte jag, men… näää, den höll ju sju år innan

dras mellan elektroderna och batteriet som på mig sitter på magen nästan vid vänstra höften. Då fick jag sova. Tack och lov. NU HAR DET gått elva år och jag fick ett nytt liv. Det tog ungefär 14 dagar innan hjärnan fattade att hon inte var helt frisk, men allt var ändå så mycket bättre.

Skakning arna för svann helt värk liksom mitt maniska letande. ’’ och det gjorde även min ständiga

jag bytte sist. Å andra sidan har farbror doktorn sagt cirka fem år, och nu har det gått fem år. Kan det vara så? Jag ringde Karolinska sjukhuset och sköterskan kollade statusen på min fjärrkontroll, tänk vad de kan, jag sitter ju i Karlstad. Jodå, visst var det dåligt med krut i batteriet, dags för operation. Jag ringde en torsdag och fick en tid för byte på måndagen efter. Det var snabbt jobbat.

Skakningarna försvann helt och det gjorde även min ständiga värk liksom mitt maniska letande efter saker. På tunnelbanan, till exem pel, hann jag före operationen knappt sätta mig förrän jag började

leta efter nycklar, mobil, anteck ningsbok, läppstift med mera. Och när jag var klar började jag om. Jag såg att folk runt omkring mig him lade med ögonen, men jag kunde inte hejda mig. Nu var det borta. För inte alls länge sedan var det en kompis som påminde mig om att det var ett elände

JAG TÄNKER TILLBAKA på hur det var för drygt elva år sedan, den 31 januari 2013. Ett dygn före operationsdagen fick jag sluta med alla mediciner. Det hade jag gjort några gånger innan och det hade gått bra, men inte denna gången. Benen blev som tokiga. Så fort jag satte mig för att vila var det som om myrornas krig flyttade in i mina ben, fruktansvärt obehagligt. Det enda som hjälpte var att jag promenerade – och det gjorde jag. Upp och ner i korridoren hela natten. På morgonen var jag helt slut, så de tänkte ställa in allting men det gick jag inte med på. Kommer aldrig på frågan, som jag hade väntat. I dag förstår jag inte hur jag kunde vara så lugn, inte det minsta nervös. Kanske var det för att det här var min stora chans att må bättre. Jag visste ju vad som väntade utan behandlingen. I alla fall på ett ungefär. Det blev en lång och besvärlig dag, och utan läka ren och sköterskan som masserade mina hoppande ben i stort sett hela operationen hade det aldrig gått. Efter själva ingreppet, som på grund av att en elektrod gick sönder tog elva timmar, skulle sladdar

att försöka prata med mig. Jag stod aldrig stilla, var alltid på väg någonstans. Nu står jag stilla och tittar folk i ögonen när jag pratar med dom. När jag nu sitter i mitt kök nyladdad och lugn kan jag inte annat än att tycka att jag har haft en himla tur. Hur kunde jag veta och lita på känslan jag hade inför operationen, att det var så rätt+ Jag fick verkligen jackpot i det spelet. Den 31 januari varje

år säger jag fortfarande till mig själv: Grattis på födelsedagen!

Annika Laack Krönikör i Parkinsonjournalen

NR 3 2023 PARKINSONJOURNALEN 25