Parkinsonjournalen_4_2024

KRÖNIKA

En velpottas bekännelse

J ag var 42 år när jag fick min diag nos, Parkinsons sjukdom. Egen företagare med gott själv förtroende, nyfiken på nya saker, orädd och äventyrslysten. Jag luf fade runt i USA med ryggsäck utan exakt resplan för att jag inte ville vara låst. Det var jag, med beto ning på var . Om jag ska beskriva

vad som i så fall väntar. Suckar och rynkade pannor och ett evigt himlande med ögon. Likadant är det när jag står i duschen inkletad med shampo och alldeles löddrig av tvål, då kommer den hemska tanken. Tänk om vattnet tar slut nu och här står jag alldeles löddrig, måste skölja av mig och det fort. Det värsta är att jag gör det också. Jag förstår inte

spegeln ljuger inte, så varför skulle insidan slippa? ’’

Helt klart har något hänt med utsidan,

mig i dag blir det: ängs lig, rädd för vad andra ska tycka, orolig för allt som är nytt. Jag kan bli oerhört stressad av att jag måste lära mig nya saker. Vi köpte en ny tv på landet och nu kan jag inte

varför. Jag har ju inte ändrat mig medvetet och ibland känner jag mig mer än lov ligt förvirrad Jag har egentligen

alltid varit en vel potta men den sista tiden har det blivit värre och det har jag skyllt på mr P. Men kanske har jag lite för bråttom med att skylla allt på Parkinson.

se på tv själv för jag måste streama. Ok, jag erkänner att jag faktiskt har lyckats själv några gånger nu det sista, men det får inte krångla för då är det kört. Vad tycker ni om induktionshäll på spi sen? Det är helt omöjligt för mig att bemäs tra en sån. Den har ett eget liv. Jätteläskigt. NÄR JAG FICK min diagnos var jag delägare i salong Copparstrået. En stor frisersalong i Solna som jag drev med två frisörkompi sar. De höll på att få spader på mig som helt plötsligt inte kunde ta ett beslut. Vi var ju tre ägare så ganska ofta behövdes en tredje åsikt, men det gick inte. – Jamen, jag tycker Camillas idé är bra, men Inger har inte heller helt fel… Hopp löst. Samma sak är det med oro. Jag är orolig för det mesta men jag har lärt mig att inte berätta för jag vet hur fånigt det låter. Ska vi till badhuset med barnbarnen ser jag framför mig hur någon av Gullvipporna snubblar och hackar tänderna i stengolvet. Det berättar jag inte för någon för jag vet

KAN DET FAKTUM att man blivit äldre ha lite med saken att göra, att kropp och själ håller på att varva ner? Helt klart har något hänt med utsidan, spegeln lju ger inte, så varför skulle insidan slippa? Jag tror jag bestämmer att så är det, och det som är bra med det är

Annika Laack Krönikör i Parkinsonjournalen trösterik dusch i vinter mörkret. Eller kanske inte för lång, för tänk om vattnet tar slut … att ingen kommer undan. Nu ska jag ta en lång och

NR 3 2023 PARKINSONJOURNALEN 21