Pionjärerna

Pionjärerna

Här kunde man göra någonting för människorna ULLA NORDENSKIÖLD I början hade jag tänkt att bli handarbetslärarinna eller modedirektris, för jag var väldigt intresserad av textilier, färg och form. Men 1956 skulle jag ha ett sommarjobb och då fick jag ett på psykiatriska kliniken på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. När jag hade varit där – jag var väl där ett par månader – insåg jag att det här var ett yrke som skulle passa mig. Jag kände så tydligt att man kunde göra någonting för människorna som var där. På den tiden låg ju patienter mycket länge på våra sjukhus, så man lärde känna och fick god kontakt med de här personerna. Jag bara kände att detta skulle vara ett roligt yrke. KERSTIN OHLSON När jag var ung ville jag bli sjuksköterska, för det var liksom det som gällde. Sjuksköterska eller bibliotekarie. Jag började på sjuksköterske skolan 1954 och gick ett år. Jag hade haft lite praktik innan dess och det tyckte de inte om, för man skulle bli fostrad av dem från början. Så var det. Och jag vet inte varför. Jag är inte en så väldigt obstinat person, men jag tyckte efter ett år att nej, det var nog inte rätt. Jag började jobba på Götaverken, med båtar, i stället. Jag fick ett vikariat på ett kartritningskontor där. Och en gång när vi åkte de gamla spårvagnarna i Göteborg, där man satt mitt emot varann och vi åkte över Älvsborgsbron, så var det en kartritare som sa så här: ”Varför blir du inte arbetsterapeut?” ”Jaha”, sa jag, ”vad är det?”, ungefär. Jag hade haft lite praktik innan dess och det tyckte de inte om

15