Pionjärerna

Pionjärerna

för den. Jag kommer ihåg hur vi pratade med den som var ekonomiskt ansva rig på sjukhuset för att försöka ändra på detta. Han tyckte att det kostade ju att köpa in materialet, och patienterna fick behålla produkterna. Men vi sa att medicinen betalar de inte för. Han höll med, men menade att den fick de inget kvar av, de hade ingen produkt kvar. Vi fortsatte att argumentera och det tog några år innan produkterna till slut ingick som en del i behandlingen. Det var en av de saker vi kämpade med då. Att hon skulle kunna äta själv var mitt mål ULLA CARLBERG När jag senare var nere i Wien fick jag en patient från Ung ern som suttit i en traktor på ett lantbruk. Traktorn hade vält och hon hade fått den över sig. Hon hade förlamningar i större delen av kroppen på olika ställen, men jag var ju mest intresserad av hennes armar. Att hon skulle kunna äta själv var mitt mål. Då behövde jag ortosmaterial, så jag skaffade det ifrån Sverige där det fanns plast att få tag i. Jag tillverkade en ortos som låg på ovansidan av handleden och som skulle leda till att hon kunde hålla i en sked med förtjockat grepp. Hon kunde inte göra någonting annat än att ligga och titta upp i taket. Jag tänkte att henne måste vi aktivera, eller jag måste göra det, så jag gjorde en ortos och höll på ett tag innan jag fick den som jag ville. Jag hade lärt mig i Schweiz hur det skulle vara och det kan jag fortfarande, vinkel och så. När jag hade provat den på henne och gjort en sked som skulle kunna fastna i handen, då tänkte jag också ”vad ska hon prova att äta för någonting?”. Det enda jag kom på var att jag skulle köpa en banan. Om man skär den i skivor så är den lite vidhäftande på skeden så att den inte ramlar av på vägen till mun nen. Och tänk att vi lyckades. Hon kunde äta en banan själv och det var ett stort steg. Det kommer jag väldigt väl ihåg – att jag gjorde en insats.

Klassisk ortos för att stödja handleden. Dessa var pre fabricerade och krävde en hel del handarbete för att anpassas till olika individer.

51