Pionjärerna

Patienterna i fokus

De hade arbetsledare – manliga förstås KERSTIN OHLSON Jag bodde väldigt nära Vidkärrs dagcenter i Göteborg. Det var ett gammalt barnhem, som var omgjort till dagcenter för psykiskt utveck lingsstörda, för deras dagliga verksamhet. När jag började där var det väldigt mycket monteringsarbeten, som var enkla och bra, och förpackningsarbeten. De hade arbetsledare – manliga förstås. Jag skulle ha lite ADL-träning med dem, men det var väldigt svårt. Det fanns inte så många boenden för vuxna utvecklingsstörda då, utan de bodde hemma hos sina föräldrar. Det hände då att det blev diskussioner när det var individuell träning. Ett exempel var en ung man som kanske skulle kunna tvätta sina kläder själv, men där familjen inte ville. Maken var helt säker på att nu var livet slut KERSTIN SANDBERG Jag minns en gång när jag kom till en sjuksköterska som hade skadats i en bilolycka. Hon hade varit mycket aktiv, men satt nu i rullstol. Maken var helt säker på att nu var livet slut, hon skulle bara sitta i den rullstolen. Då tog jag dit en kille från handikapporganisationen som var en suverän föreläsare. Han satt i rullstol och han var en riktig ”go-person”. Så nästa gång tog jag med honom. Han slängde ut sin rullstol, hoppade ur bilen, tog sig uppför rampen och började snacka med maken. Han berättade vilket fantastiskt liv han ändå hade, att det var väl inga problem med en rullstol. Det var otroligt att se makens förändring under kaffestunden den efter middagen. Sedan kunde jag få bygga om köket, vilket det inte var tal om innan. För hon skulle ju inte kunna göra någonting under hela livet. Det var en riktigt bra grej att ta dit den där killen. Det är många man får bearbeta. Det är inte bara de handikappade, det är i hög grad de anhöriga eller kanske barnen till någon med handikapp.

52