Pionjärerna

Pionjärerna

Man kan visa föräldrar att barnen duger till någonting

BIRGITTA LUNDGREN-LINDQUIST Jag hade alltid haft en önskan att arbeta i Afrika, eller ett utvecklingsland. Röda Korset hade tidigare frågat mig om jag kunde tänka mig att hjälpa till med det som kallas kommunbaserad reha bilitering i Botswana. Sen hade de ett uppdrag i Malawi. Det var gerillakrig i Moçambique och alla kom över gränsen där. Då frågade Röda Korset om jag ville åka på det. Och då tänkte jag ”Det är sex veckor, det blir ett bra test om jag klarar det här.” Så jag åkte med Norges Röda Korset till Malawi, och kände när jag kom hem att det här vill jag fortsätta göra. Först blev jag tillfrågad om Kabul i Afghanistan. Det var ett korttidsuppdrag och det var lättare eftersom min dotter Louise fortfarande gick i skolan. Men just då dog en kär god vän som jag arbetat med i Botswana. Därför åkte vi till Botswana och blev kvar där nere i nästan tre år. Det var amputationer på grund av ormbett, det var Neurosedyn-skadade, det var utvecklingsstörda. Ofta kom de handikappade inte ut i solljuset. De blev kvar inne i hyddan, de fick sämre mat. De var outcasts, helt enkelt. Men så fort vi visade att de faktiskt kunde göra någonting så blev de mer accepterade. Man kan visa föräldrar att barnen duger till någonting. De kan faktiskt gå och hämta vatten och de kan sopa runt hyddan och andra väldigt enkla saker. Jag fick också möjlighet att remittera barn till dövskola och blindskola. Där nere sker allt på gårdarna utanför hyddorna: man lagar mat på marken och det är väldigt sandigt. Går det att ha rullstolar där? Det går. Jag vet inte hur många hjälpmedelscentraler jag kontaktade för att få rullstolar, men det fick jag. Sedan hittade jag ett företag i Sydafrika som kunde laga dem. Dessutom lärde jag några i byn att laga rullstolar. Men reservdelar var det svåra. Det blev en krock mellan vår teknologi och deras möjligheter att ta hand om grejerna.

85