Arbetsterapeuten-3-2025

KRÖNIKA

En sista hälsning som räddar liv Din minnesgåva gör stor skillnad. Kontakta oss på 010–1993300 eller lakareutangranser.se Tack för att du hjälper oss att rädda fler liv.

ANNA AGRELL Arbetsterapeut och författare

Tala för dig själv S å får man inte säga! « Det är i en hembygdspark i norra Skåne som jag hör ett barn läxa upp sin kompis. Vi står framför en inhägnad med djur och kompisen har nyss yppat det förbjudna: »Vad tjock grisen är.« Det råder ingen tvekan om att så är fallet, men barnet har förstått att sanningen kan göra grisen kränkt. Scenen som utspelar sig får mig att fundera över hur fria våra ord är. Redan tidigt lär vi oss vad vi får och inte får säga. Det formas av närstående, miljöerna vi rör oss i, men också av andra omständigheter. När en patient svär och agerar ut sin ilska under ett besök, är det kanske inte ett uttryck för låg impulskontroll. Det kan i stället vara en fullt rimlig reaktion i en hårt pressad livssituation. Gränsen för vad vi får säga tycks bero på vilka vi är. Vi be döms utifrån vår bakgrund som behandlare eller patient, som man eller kvinna. Författaren Paola Pellettieri utforskar i sin senaste roman En dåres försvarstal hur en kvinna får vara och uttrycka sig. Huvudpersonen Patricia har länge retat sig på grannen J. Eriksson, som stjäl tvättider, för ovä sen och låter soporna stå utanför dörren. En natt kulminerar allt och hon uppsöker hans lägenhet iklädd morgonrock, för att säga honom några sanningens ord. Men eftersom hon lagt sig vinn om att följa den gyllene regeln, försöker hon senare sluta fred genom att baka en sockerkaka. När grannen inte godtar ursäkten trycker hon utan omsvep ned kakan i brev inkastet. Det är svårt att inte skratta åt de absurda situationerna i romanen, men det finns också en djupare fråga som dröjer sig kvar efter läsningen: Hur stor frihet har vi att uttrycka vad vi vill? Det är en tanke att bära med sig i mötet med patienter. Svordomar och ilska kan egentligen ses som ett bevis på att någon känner sig trygg i vår närvaro. Slutligen vill jag gardera mig, så som min profession lärt mig. Jag hoppas innerligt att den här krönikan inte har kränkt någon. Jag riktar mig särskilt till grisen i hembygds parken. ”Scenen som utspelar sig får mig att fundera över hur fria våra ord är.”

PG: 90 06 03 – 2

37