Parkinsonjournalen_2_2025

KRÖNIKA

Därför är jag alltid ute i god tid när jag ska resa

V ill du skriva en krönika till nästa tidning?” Det är Anna som frågar och det pirrar till i magtrakten. Det är klart jag vill! ”Du får skriva om vad du vill.” Hon fortsätter att göra mig glad, det snurrar runt en massa ämnen, det här blir bra. En vecka senare sätter jag mig tillrätta vid datorn. Som vanligt krånglar den innan jag hittar rätt och

”

tåget till Stockholm på tisdagar klockan 06.59 för att hinna till jobbet 10.00. Maken var snäll och ställde upp som taxi. Varje gång utspelades denna konversation: – Har du medicin, nycklar, plånbok, telefon, tågbil jett? frågar maken. – Japp, säger jag lite irriterat. Det är lugnt, jag har koll.

Det är så viktigt så det glömmer jag inte. Men det gör jag, varje gång. Är det någon som känner igen sig? ’’

Vis av många gånger innan frå gar han samma sak igen och nu blir jag riktigt sur men säger inget som tur är för när vi kommer till stationen kommer jag på att … – Näääj, jag glömde nycklarna till jobbet. Jag har skrikit ”nääj, jag glöm de” om allt det jag nämnde innan, plus den gången jag glömde hela handväskan. Vad händer då? Jo, maken får slänga sig i bilen för

som vanligt säger maken att jag är den mest teknikfientliga männis ka han känner. Själv mumlar jag som vanligt att datorn är fientligt inställd mot mig och gör allt för att jäklas. Så där, nu har jag krånglat klart, nu är det bara att plocka fram det där braiga ämnet som jag tänkte skriva om. Vad var det nu igen? Det var ju något jättebra, det kommer jag ihåg.

att hämta det jag glömt. Snacka om en ängels tålamod. JAG SKYLLER PÅ mr P. Helt klart är det hans fel. Han krånglar sig in i min hjärna och suddar ut viktig information, men jag har kommit på ett sätt att rädda situationen. Vad jag än gör vill jag till makens förskräckelse vara ute i väldigt god tid. Det är ju för att han ska hinna hem och häm ta de saker jag glömt. Att det sedan blir gan

Nää, det här är inte sant. Jag vet ju att jag måste skriva upp allt jag vill komma ihåg för mitt minne är under all kritik, men ändå gör jag det inte. MITT RESONEMANG ÄR alltid detsamma. Skriva upp … nämen, det kommer jag ihåg, det är så viktigt så det glömmer jag inte. Men det gör jag, varje gång. Är det möjligtvis någon som känner igen sig? Det är mitt närminne som tagit semester på obe stämd tid, eller så har det helt enkelt gjort som jag, gått i pension. Jag kan berätta hur många minnen från barndomen som helst utan att haka upp mig det minsta, men om du frågar mig vad jag gjorde i helgen kan jag lova att det blir svårt. Namn har aldrig varit ett problem för mig men nu har det hänt att jag glömt kompisars barns namn alldeles för många gånger och ljuga har jag fått sluta med, för ska man fara med osanning gäller det att ha ett bra minne. Jag kan berätta att under den tiden som jag pendla de mellan Stockholm och Karlstad, åkte jag morgon

ska långa väntetider de gånger jag inte glömt det får man bara ta.

Annika Laack Krönikör i Parkinsonjournalen

NR 2 2025 PARKINSONJOURNALEN 21 NR 3 2023