Parkinsonjournalen_3_2024

Frida Karlsson älskar att klä ut sig … och att njuta strandliv med dottern Stella-Rose.

FRIDA KARLSSON w Namn: Frida Karlsson w Född: 1984 w Familj: Man och två barn w Bor: Nordmaling w Engagemang: Ord förande i Parkinson Västerbotten, ledamot i Parkinsonförbundets styrelse, ordförande i majblomma-föreningen i Nordmaling, styrel seledamot i lokala basketlaget w Fritidsintressen: Pro menader, svampplock ning, handarbete, in redning och renovering w Fick sin diagnos: 27 år gammal, våren 2012 w Arbete: Högstadielä rare på halvtid, stude rar till speciallärare på heltid

från länsföreningens styrelse upp till Nordmaling. De åkte runt i hela länet för att träffa medlemmar. Vi var 19 medlemmar i Nordmaling som kom på mötet, det var ju gratis fika, skrattar Frida. Det var starten på vår lokala aktivitetsgrupp. Jag var mammaledig och höll i det hela, vi promenerade, åt julbord och fikade till sammans, 15–20 medlemmar varje gång. Vilka frågor ligger dig varmast om hjärtat? – Jag tycker att det är viktigt att alla får växa och att vi tar vara på och släpper fram alla som har ett enga gemang. En annan viktig sak är att alla ska få en god vård. Vården vill ge en god vård, men det måste finnas förutsättningar, bland annat kunskap. Vi måste göra vår röst starkare, till exempel genom att bli fler med lemmar. – Vi skickar ut välkomstbrev till alla som anmäler sig till föreningen, och uppmanar dem att bjuda in familj, släkt och vänner att bli stödmedlemmar. De är också påverkade av sjukdomen. Vi som har Parkinson bör hålla vår omgivning kontinuerligt informerad om det som händer i vår sjukdom. Jag menar inte att man

ska klaga, men det är bra för andra att känna till vilka symtom jag har. Vad har du för idéer om framtiden? – När jag fick diagnosen gjorde jag en bucket-list*, min drivkraft är att gå min egen väg och våga prova. På listan stod att jag vill resa Australien och att jag vill stå högst uppe på ett berg. Då sa min bror: ”Var för inte ta Sveriges högsta berg när du ändå håller på?”. När jag fyllde 30 besteg jag Kebnekaise tillsam mans med min pappa. Det är bitvis väldigt brant. När det endast var en och en halv meter kvar till Kebne kaises topp upptäckte jag att det var galet högt där uppe. Så jag satte mig ner och sa till min pappa att jag stannar här, jag kom på att jag är ju höjdrädd. Min pappa fortsatte sista biten upp när en man passerade mig och sa ”har man tagit sig hit, så går man hela vägen upp”. Tack vare honom klev jag upp och gick de sista meterna och besteg Sveriges högsta berg. « Fotnot: *En bucket list är en lista med aktiviteter och resmål som man vill upptäcka medan man lever.

NR 3 2024 PARKINSONJOURNALEN 19